Jag-som-kontext

”Jag-som-kontext” är ett begrepp hämtat från ACT som handlar om att försöka se sig själv som den som upplever sina inre upplevelser snarare än att du identifiera sig med dem. Det handlar alltså om att medvetet kunna uppmärksamma sitt medvetandet och vara medveten om att jag är medvetenheten. Målet är att skapa en distans till våra inre upplevelser så vi bli mer fria att själva välja hur vi vill agera i olika situationer.

Vad är ”jag-som-kontext?”

Har du någon gång stannat upp och funderat över vem du egentligen är bortom dina tankar och känslor? Detta kan verka som en konstig fråga, men svaret kan hjälpa oss först vad begreppet ”Jag-som-kontext” egentligen innebär. Här tänkte jag förklara hur!

Vi människor har en tendens att identifiera oss med vad vi tänker och känner. Om jag exempelvis känner mig ledsen kan jag berätta för andra att: ”Jag är ledsen” och misslyckas jag med något, kan jag tänka tanken ”Jag är misslyckad”. Men vad är problemet med det?

Risken är med att identifiera sig med sina tankar och känslor är att de börjar styra oss. Vi börjar tro att våra tankar är sanningar, och vi låter våra känslor kontrollera vårt beteende. Detta kan leda till problem som exempel psykisk ohälsa.

Jag-som-kontext är en färdighet som kan hjälpa oss att bryta denna identifiering. Färdigheten handlar om att öva på att se sig själv som en observatörer av sina tankar och känslor för vad de faktiskt är: endast tankar och känslor. Detta gör det också enklare för oss att välja hur vi kan reagera på dem.

Exempel på tre metaforer

Jag-som-kontext försöker hjälpa oss se vårt ”jag” som något mer än summan av våra tankar och känslor i ett visst ögonblick. För att bättre förstå detta abstrakta koncept kan vi använda oss av metafor.

Scen och skådespelare: Tänk på ”jaget” som en teaterscen. På denna scen kommer och går olika skådespelare, som representerar våra tankar, känslor, minnen och fysiska sensationer. ”Jaget”, eller scenen, förblir konstant och oförändrad trots den ständiga förändringen av skådespelare. Detta illustrerar att vårt sanna ”jag” är mer än bara våra flyktiga tankar och känslor – det är den beständiga ”platsen” där dessa upplevelser äger rum.
Himmel och väder: Föreställ dig att ”jaget” är som himlen, medan tankar och känslor är som väderfenomen – moln, vind, regn eller solsken. Vädret förändras ständigt, men himlen bakom det är alltid där, oförändrad av väderets nycker. Precis som himlen inte definieras av det tillfälliga vädret, definieras inte ”jaget” av de föränderliga tankarna och känslorna.
Schackbräde och pjäser: Tänk på ”jaget” som ett schackbräde och tankarna och känslorna som schackpjäserna som rör sig på brädet. Schackbrädet är den beständiga grund där spelet (våra upplevelser och reaktioner) utspelar sig, men det är inte en del av spelets dynamik. På samma sätt är ”jaget” en fast grund där tankar och känslor kommer och går, men det är inte definierat eller begränsat av dessa rörelser.

Dessa metaforer kan hjälpa oss att se att även om vi upplever många föränderliga tankar och känslor, är vårt djupare ”jag” ett stabilt och beständigt ”utrymme” där dessa upplevelser äger rum. Genom att se sitt ”jag” som en ”kontext” kan man utveckla en större psykologisk flexibilitet, vilket möjliggör ett mer medvetet och värderingsbaserat sätt att leva.

Ett kliniskt exempel hur jag-som-kontext kan användas

Låt oss hitta på ett exempel för att illustrera när och hur jag-som-kontext kan användas i kliniken.

Patienten ”Anna” söker till vårdcentralen för stress och oro och får träffa en psykolog för en bedömning. Under samtalet förklarar Anna att hon har ett viktigt projekt på jobbet. Hon berättar ”Jag är så himla stressad och jag vet att när jag är såhär brukar det aldrig så särskilt bra, så jag funderar på att gå till chefen och säga att jag inte klarar det”.

Att Anna då och då upplever stress och oro är i sig inte ett problem. Problemet är däremot att hon kopplat ihop sig som person med att vara stressad och att denna ohjälpsamma självbild gör att Anna överväger att ge upp utan att ens prova.

För att minska den ohjälpsamma självbildens ”makt” över Anna kan vi pröva att introducerar konceptet ”jag-som-kontext” genom att exempelvis använda himmel och väder-metaforen. Såhär kan det låta:

Psykologen: Du återkommer ofta till att du är en stressad person och att det gör att det inte är någon idé att ens pröva, är det så du tänker om dig själv?

Anna: Ja, det är ju så det är.

Psykologen: Ja utifrån det du berättar verkar du vara en person som ofta upplever stress, men jag undrar, hur blir det för dig att tänka så om dig själv?

Anna: Hur menar du då?

Psykologen: Ja jag tänker såhär, orkar du höra en liten metafor?

Anna: Ja visst.

Psykologen: Vi skulle kunna tänka på våra inre upplevelser som olika väderfenomen. Är vi ledsna är det som om det regnar, om vi är stressade är det som om det blåser och om vi är glada är det som om det var solsken ute. Hänger du med?

Anna: Ja…

Psykologen: Samtidigt som vädret ändras, så är vi fortfarande den som observerar vädret. Vi är inte vädret. När du pratar om att du är en stressad person – då är det som om du identifierar dig med vädret. Vad händer om du istället tänker på dig själv som den som observerar vädret?

Anna tänker efter en stund.

Anna: Det låter intressant.

Psykologen: Ja, det är det. Om du tänker på dig själv som den som observerar stressen, då får du en distans till den. Du behöver inte låta den definiera dig. Du kan fortfarande vara stressad, men kanske skulle du bli gitarr att hantera den på andra sätt. Vad tänker du om det?

I det här exemplet använder psykologen himmel och väder-metaforen för att hjälpa Anna att se sig själv som den som observerar sina tankar och känslor. Detta kan hjälpa Anna att minska den ohjälpsamma självbilden av sig själv som en ”stressad person”. Istället kan hon börja se sig själv som en person som upplever stress, men som inte behöver låta den definiera henne.

Här är några specifika tips på hur man kan använda jag-som-kontext i kliniken:

Börja med att förklara begreppet jag-som-kontext på ett enkelt och begripligt sätt. Använd metaforer och liknelser för att hjälpa klienten att förstå.
Ge patienten övningar för att träna på att se sig själv som den som observerar sina tankar och känslor. Till exempel kan klienten be sig själv att ställa frågor som ”Vem är jag som observerar dessa tankar och känslor?” eller ”Vad är skillnaden mellan mig och mina tankar och känslor?”
Jag-som-kontext är komplicerat. Ha tålamod och ge tid för patienten att förstå och integrera konceptet.

Några avslutande ord…

Jag-som-kontext är ett komplext begrepp, men det kan vara en mycket användbar metod för att hjälpa människor som fastnat i en ohjälpsam självbild att öka sin psykologiska flexibilitet och leva ett mer meningsfullt och tillfredsställande liv. Genom att se sig själva som den som observerar sina tankar och känslor kan människor frigöra sig ifrån de föränderliga upplevelserna och fokusera på det som är viktigt för dem.