Vad ska vi kalla våra behandlingar?

Jag sitter på planet hem från Norrbotten där jag ägnat dagen åt att tillsammans med behandlarna på en vårdcentral hjälpa till att planera deras vårdverksamhet. En intressant frågeställning som dök upp var följande:

Vad ska vi egentligen kalla den vård vi erbjuder?

Utmaningen är att hitta ord som gör det tydligt för våra patienter vilken  vård de kan förvänta sig av oss! Eftersom primärvården knappt har en tiondel av de resurser per patient som psykiatrin har så kan vi ju självklart inte möjlighet att erbjuda samma omfattning på våra behandlingsinsatser. Samtidigt så har vi ofta samma patienter och även samma behandlare. Konsekvensen blir då lätt att vi också får samma förväntningar på vilka behandlingar vi ska erbjuda. (Och med ”vi” avses här både patienterna och vi behandlare). Resultatet blir att vi ger en vård som vi inte har resurser till, vilket leder till att vi får köer.

Hur motverkar vi då att vi får orealistiska förväntningar?

Ett vanligt sätt att motverka köer är att göra tydliga resursanpassade vårdprogram där vi begränsar vilka insatser vi ska erbjuda. Samtidigt finns en stor risk med detta. Om vi inte samtidigt anpassar våra förväntningar så riskerar både vi behandlare och våra patienter att bli besvikna. Därför kan en bättre metod vara att istället (eller också) förändra de förväntningar vi har på vad en psykologisk behandling i primärvården faktiskt ska innebära!

Ett konkret sätt att ändra våra förväntningar är att ändra sättet vi beskriver de behandlingar vi erbjuder. Genom att beskriva behandlingarna med andra ord kan vi tydligare definiera vad en primärvårdsanpassad behandling faktiskt innebär!

Här är några av de förslag som vi tog fram:

• Bedömning => Ett rådgivande samtal
• Individuell terapi, samtalsbehandling => Psykologisk rådgivning, hjälp till självhjälp
• Transdiagnostisk gruppbehandling => Program för depression och ångest
• Sömngrupp => Sömnskola
• Psykoedukation i grupp => Informationsmöte om egenvård vid psykisk ohälsa