Inlägg

Fil 2017-04-03 15 01 27

Vad ska vi kalla våra behandlingar?

Jag sitter på planet hem från Norrbotten där jag ägnat dagen åt att tillsammans med behandlarna på en vårdcentral hjälpa till att planera deras vårdverksamhet. En intressant frågeställning som dök upp var följande:

Vad ska vi egentligen kalla den vård vi erbjuder?

Utmaningen är att hitta ord som gör det tydligt för våra patienter vilken  vård de kan förvänta sig av oss! Eftersom primärvården knappt har en tiondel av de resurser per patient som psykiatrin har så kan vi ju självklart inte möjlighet att erbjuda samma omfattning på våra behandlingsinsatser. Samtidigt så har vi ofta samma patienter och även samma behandlare. Konsekvensen blir då lätt att vi också får samma förväntningar på vilka behandlingar vi ska erbjuda. (Och med ”vi” avses här både patienterna och vi behandlare). Resultatet blir att vi ger en vård som vi inte har resurser till, vilket leder till att vi får köer.

Hur motverkar vi då att vi får orealistiska förväntningar?

Ett vanligt sätt att motverka köer är att göra tydliga resursanpassade vårdprogram där vi begränsar vilka insatser vi ska erbjuda. Samtidigt finns en stor risk med detta. Om vi inte samtidigt anpassar våra förväntningar så riskerar både vi behandlare och våra patienter att bli besvikna. Därför kan en bättre metod vara att istället (eller också) förändra de förväntningar vi har på vad en psykologisk behandling i primärvården faktiskt ska innebära!

Ett konkret sätt att ändra våra förväntningar är att ändra sättet vi beskriver de behandlingar vi erbjuder. Genom att beskriva behandlingarna med andra ord kan vi tydligare definiera vad en primärvårdsanpassad behandling faktiskt innebär!

Här är några av de förslag som vi tog fram:

  • Bedömning => Ett rådgivande samtal
  • Individuell terapi, samtalsbehandling => Psykologisk rådgivning, hjälp till självhjälp
  • Transdiagnostisk gruppbehandling => Program för depression och ångest
  • Sömngrupp => Sömnskola
  • Psykoedukation i grupp => Informationsmöte om egenvård vid psykisk ohälsa
act_blomma

Introduktion till ACT

Jag håller ofta olika typer av uppdragsutbildningar för vårdcentraler och andra mottagningar och detta är något av det roligaste jag vet! Dels att få privilegiet att åka runt i Sverige och få lära ut det jag själv brinner för – nämligen hur man kan arbeta med ACT och KBT i offentlig vård. Men den största behållningen för mig är att under utbildningarna få ta del av alla kunniga klinikers egna erfarenheter och funderingar och utifrån dessa diskutera oss fram till nya lösningar som jag kanske aldrig tänkt ut själv! Det är fantastiskt.

En utmaning med detta är dock att bakgrundskunskap hos deltagarna ofta varierar. För även om deltagarna har lång erfarenhet av och stor kunskap om behandlingsarbete – så kanske denna kunskap inte är formulerad med samma teoretiska referensramar som jag utgår från (dvs. ACT och KBT). En risk är då att vi pratar om varandra genom att vi använder olika begrepp – även om vi kanske avser ungefär samma sak.

ACTheltenkeltSärskilt stor brukar diskrepansen bli när det kommer till ACT. KBT har de flesta lite koll på, och många kan också göra en enkel beteendeanalys, men det är betydligt färre som kan grunden i ACT.
Ett sätt att minska detta kunskapsgap är att inför utbildningen be deltagarna ska läsa en hel bok om ACT. En bra idé på pappret, men i praktiken har det visat sig vara ganska svårt. De flesta kliniker har fulla dagar med massor av patienter och en bok på några hundra sidor hinns sällan med.

Därför har jag skrivit ihop en kort introduktion till ACT, som förhoppningsvis kan förbättra utgångsläget för lärandet.

Ladda hem introduktionen här: Introduktion till ACT

sBodyproject

Ny studie om kroppsuppfattning och acceptans

På KI har man dragit igång ett studie som heter ”sBody Project” som syftar till att hjälpa unga tjejer att bli medvetna om sina tankar, känslor och beteenden i förhållande till den egna kroppen. Målet med projektet är att deltagarna ska förstå hur samhället påverkar vår kroppsuppfattning och att de ska lära sig att acceptera sig själv och leva ett fullvärdigt liv.

Studien sker helt på distans via Google Hangouts och går till så att 5-6 tjejer och en gruppledare diskuterar och gör övningar som handlar om kroppsideal. Deltagarna i studien kan välja att vara helt anonyma eller visa sin bild i Google Hangouts. Träffarna sker en gång i veckan i fyra veckor.

Rekrytering till studien pågår för fullt så är du intresserad rekommenderas du att kolla upp projektets hemsida sBodyprojekt.se

Terapistolar

Håll koll på titlarna

Psykologförbundet har i dagarna lanserat en kampanj för att motverka kvacksalveri inom vården som går att läsa om här. Enligt svensk lag är det förbjudet att erbjuda healing mot cancer men motsvarande skydd finns inte för patienter med svåra självskadebeteenden eller depression! Samtidigt hörs argument för att även personer utan legitimation, en duktig coach till exempel, kan vara minst lika duktiga på en enskild behandlingsmetod. Men räcker verkligen det?

Jag skulle vilja påstå att jag vet mer om psykofarmaka än de flesta underläkare. Jag känner till det mesta om verkningsmekanismer, halveringstider och biverkningar. Betyder det att jag är mer lämpad att skriva ut recept? Mitt svar är: ABSOLUT INTE! Och här tänkte jag förklara varför.

Om jag som psykolog fick skriva ut läkemedel är jag säker på att det i fyra av fem gånger skulle gå bra, i vissa fall till och med bättre. Som psykolog borde jag i många fall kunna göra en mer nyanserad bedömning och därmed bättre avgöra vilka åtgärder som behöver vidtas. Problemet är bara den femte gången, då patientens symtom beror på något som ligger helt utanför mitt kompetensområde!

Ta hypotyreos som exempel. Patienten uppvisar symtom på depression men har egentligen brist på sköldkörtelhormon. Men eftersom jag som psykolog saknar medicinsk kompetens kommer jag ofrånkomligt att missa den egentliga orsaken till problemet och ge patienten fel behandling! Att påbörja en KBT behandling eller sätta in psykofarmaka skulle i bästa fall vara helt verkningslöst när patienten istället behöver Levaxin.

Med icke-legitimerade terapeuter är det precis samma sak. Många kanske är underbara coacher, inspiratörer och rådgivare och kan hjälpa andra att uppnå sina drömmar och växa som människor. Så länge de ägnar sig åt just detta har jag inga invändningar, tvärtom kan jag ofta finna inspiration hos människor som Olof Röhlander som kan vara oerhört skickliga på det de gör.

Samtidigt finns kvacksalvare som Jonas Gåde som ger sig ikast med att behandla människor med psykatriska problem med ibland förödande resultat där terapeuter som helt saknar kompetens inom psykiatri missar att ställa rätt frågor och i bästa fall säljer en behandling som, liksom i mitt fall med hypotyreos, är verkningslöst.

Affirmationer är ett bra exempel på detta. Problemet med affirmationer, som kortfattat kan förklaras som positivt självtjat, är att de fungerar bra – för människor som redan har en god självkänsla – men ger motsatt effekt för personer med låg självkänsla! Bara för att metoden fungerat bra för en behandlare som lär ut metoden räcker därför inte som bevis för att metoden skulle fundera bra för de som söker hjälp.

Kolla därför alltid upp personen du söker hjälp hos!