Inlägg

Bygga tillsammans

Bygga vårdprogram tillsammans

Jag har precis avslutat en mycket spännande workshop med ett gäng engagerade primärvårdsbehandlare från Värmland. Otroligt inspirerande!

Under workshopen har vi arbetat med att hur vi behandlare kan ”primärvårdsanpassa” KBT och ACT till primärvårdens förutsättningar inom ramen för Brief Intervention (som man valt att kalla arbetssättet i detta landsting).

Jag har vid några tillfällen hållit i liknande föreläsningar men detta tillfälle var lite annorlunda. I Värmland har man kommit extra lång i detta arbete och därför kändes det lite konstigt om det bara var jag som skulle berätta hur jag gjorde! När man väl har samlat så många kunniga primärvårdsbehandlare på ett och samma ställe är det ju synd att slösa bort tillfället att byta ut erfarenheter med varandra!

Därför prövade jag ett litet annorlunda upplägg för att tydligare betona att detta var något vi alla gjorde tillsammans. Konkret gick det till så att jag istället för en powerpoint utgick från ett Google Docs dokument med några enkla rubriken som vi sedan fyllde i tillsammans under workshopen.

För den som är intresserad återfinns dokumentet här:

https://docs.google.com/document/d/1sdeg9B7LiITQEGTUmmc1kbOKry7AduI6M4s7VKLgHS8/

 

Fil 2017-04-03 15 01 27

Vad ska vi kalla våra behandlingar?

Jag sitter på planet hem från Norrbotten där jag ägnat dagen åt att tillsammans med behandlarna på en vårdcentral hjälpa till att planera deras vårdverksamhet. En intressant frågeställning som dök upp var följande:

Vad ska vi egentligen kalla den vård vi erbjuder?

Utmaningen är att hitta ord som gör det tydligt för våra patienter vilken  vård de kan förvänta sig av oss! Eftersom primärvården knappt har en tiondel av de resurser per patient som psykiatrin har så kan vi ju självklart inte möjlighet att erbjuda samma omfattning på våra behandlingsinsatser. Samtidigt så har vi ofta samma patienter och även samma behandlare. Konsekvensen blir då lätt att vi också får samma förväntningar på vilka behandlingar vi ska erbjuda. (Och med ”vi” avses här både patienterna och vi behandlare). Resultatet blir att vi ger en vård som vi inte har resurser till, vilket leder till att vi får köer.

Hur motverkar vi då att vi får orealistiska förväntningar?

Ett vanligt sätt att motverka köer är att göra tydliga resursanpassade vårdprogram där vi begränsar vilka insatser vi ska erbjuda. Samtidigt finns en stor risk med detta. Om vi inte samtidigt anpassar våra förväntningar så riskerar både vi behandlare och våra patienter att bli besvikna. Därför kan en bättre metod vara att istället (eller också) förändra de förväntningar vi har på vad en psykologisk behandling i primärvården faktiskt ska innebära!

Ett konkret sätt att ändra våra förväntningar är att ändra sättet vi beskriver de behandlingar vi erbjuder. Genom att beskriva behandlingarna med andra ord kan vi tydligare definiera vad en primärvårdsanpassad behandling faktiskt innebär!

Här är några av de förslag som vi tog fram:

  • Bedömning => Ett rådgivande samtal
  • Individuell terapi, samtalsbehandling => Psykologisk rådgivning, hjälp till självhjälp
  • Transdiagnostisk gruppbehandling => Program för depression och ångest
  • Sömngrupp => Sömnskola
  • Psykoedukation i grupp => Informationsmöte om egenvård vid psykisk ohälsa
act_blomma

Introduktion till ACT

Jag håller ofta olika typer av uppdragsutbildningar för vårdcentraler och andra mottagningar och detta är något av det roligaste jag vet! Dels att få privilegiet att åka runt i Sverige och få lära ut det jag själv brinner för – nämligen hur man kan arbeta med ACT och KBT i offentlig vård. Men den största behållningen för mig är att under utbildningarna få ta del av alla kunniga klinikers egna erfarenheter och funderingar och utifrån dessa diskutera oss fram till nya lösningar som jag kanske aldrig tänkt ut själv! Det är fantastiskt.

En utmaning med detta är dock att bakgrundskunskap hos deltagarna ofta varierar. För även om deltagarna har lång erfarenhet av och stor kunskap om behandlingsarbete – så kanske denna kunskap inte är formulerad med samma teoretiska referensramar som jag utgår från (dvs. ACT och KBT). En risk är då att vi pratar om varandra genom att vi använder olika begrepp – även om vi kanske avser ungefär samma sak.

ACTheltenkeltSärskilt stor brukar diskrepansen bli när det kommer till ACT. KBT har de flesta lite koll på, och många kan också göra en enkel beteendeanalys, men det är betydligt färre som kan grunden i ACT.
Ett sätt att minska detta kunskapsgap är att inför utbildningen be deltagarna ska läsa en hel bok om ACT. En bra idé på pappret, men i praktiken har det visat sig vara ganska svårt. De flesta kliniker har fulla dagar med massor av patienter och en bok på några hundra sidor hinns sällan med.

Därför har jag skrivit ihop en kort introduktion till ACT, som förhoppningsvis kan förbättra utgångsläget för lärandet.

Ladda hem introduktionen här: Introduktion till ACT

headphoto

12 tekniker för kognitiv defusion

Jag har tidigare skrivit om kognitiv defusion som ett sätt att distansera sig från sina tankar och på så sätt ge sig själv mer utrymme att själv bestämma vad livet ska innehålla. Jag tänkte nu dela med mig av några tekniker för att göra detta.

1. Bara observera

Försök att anlägga ett observerande perspektiv och tyst beskriva dina inre upplevelser för dig själv. Exempel: ”Just nu fick jag tanken att jag inte duger som jag är”… eller ”jag noterar att jag kritiserar mig själv just nu”.

2. ”Vem vinner på det?”

När du får en negativ tanke kan du fråga dig själv: ”vem tjänar på att jag köper den här tanken som sann?” Om det inte hjälper dig varför ska då då ”köpa” den.

3. Reklam vid motorvägen

Tänk på dina tankar som stora annonsskyltar som står vid vägkanten

4. Radio missnöje

Tänk på dina tankar och värderingar som en nyhetssändning från radio missnöje. ”Så var det dags för ännu en sändning med dåliga nyheter, du hör oss varje halvtimme, dygnet runt. Den enda radiokanal som bara levererar dåliga nyheter. Dagens rubriker är ”du är misslyckad” och ”det kommer aldrig att lycka”.

5. Säg det långsamt

Försök att säga de negativa tankarna högt och långsamt. ”J-a-a-a-a-g ä-ä-ä-r-r m-i-i-s-s-s-l-y-y-c-k-k-a-a-d”. Du kan också pröva att säga dig med en annan röst eller dialekt, kanske härma mumintrollen eller som en politiker du ogillar.

6. Störande passagerare

Behandla skrämmande inre upplevelser som om de vore störande passagerare på en buss där du är förare. Se vad som händer om du bara fortsätter att köra utan att lyssna till vad de säger eller om du försöker mota bort dem från bussen
.

7. Postitlappar

Skriv ner jobbiga tankar på postitlappar som du bär med dig. Försök se om du kan bära med dig dina tankar utan att förlora makten att själv bestämma över ditt liv.

8. Tacka din ordmaskin

Tacka dina tankar varje gång du lägger märke till att tankarna lägger i med värderingar och farhågor. Beröm dina tankar för att de hjälper dig att ”lösa problem” och undvika faror genom att oroa sig – Var inte sarkastisk. När allt kommer omkring så gör ju ordmaskinen i ditt huvud bara sitt uppdrag genom att hjälpa dig ”lösa problem” och undvika faror. Sen behöver du inte alltid förlja ordmaskinens råd…

9. T-shirt tryck

Föreställ dig dina negativa värderingar om dig själv som text på en tröja du bär med dig. Du behöver inte tvätta bort texten utan kan du göra vad du vill oavsett vad det står på tröjan.

10. Jobbiga tonårsföräldrar

Behandla dina tankar som jobbiga föräldrar som tjatar och du själv är en tonåring som struntar i att lyssna. Orka..

11. Namnbricka

Skriv ned en obehaglig tanken eller en negativ värdering å en namnbricka som du fäster på tröjan. Du behöver inte förklara dig för andra, nöj dig vara med att känna hur det känns att bära värderingen fullt synlig.

12. Mobilen från helvetet

Föreställ dig att dina negativa tankar är en mobiltelefon som inte går att stänga av.

Hopplöst

Kreativ hopplöshet

Att hopplöshet kan innehålla kreativitet kan låta som en motsägelse med just kreativ hopplöshet är faktiskt en kraftfull teknik för att åstadkomma beteendeförändring. Här förklaras hur!

Vi människor är fantastiska på att lösa problem. Uppstår någon svårighet börjar vår hjärna direkt arbeta för att hitta en lösning. Denna underbara förmåga har hjälpt oss överleva genom årtusenden och låtit oss uppfinna saker som bokstäver, rymdraketer, hjärttransplantationer och isglass. Därför är det inte så konstigt att vi närhelst ett problem uppstår försöker använda denna fantastiska förmåga och då spelar det ingen roll om problemet är utanför oss själva, som en bil som ska bogseras till verkstan, eller inuti oss i form av ett smärtsamt minne vi helst vill glömma.

Svårigheten är bara att problem inuti oss inte alltid går att lösa! Risken är istället att försöken att lösa problemet dels kan göra problemen större men också gör livet begränsat och tråkigt! Som exempel kan nämnas personer med social fobi som är ensamma för att de undviker sociala tillställningar eller personer med paniksyndrom som slutar resa av rädsla för att drabbas av panikattacker.

I båda exemplen så undviker personen faktiskt problemet. De slipper utsätta sig för risken att göra bort sig eller få en panikattacker men samtidigt så finns ju ändå problemet kvar! Hopplöst eller hur! Och det är just denna känsla av hopplöshet som kan motivera oss att pröva någonting nytt.

Eftersom vi inte kan undvika våra inre problem kanske vi bara kan låta det vara. Konkret innebär det att faktiskt börja utsätta sig för sociala situationer med risk att göra bort sig eller ta tåget med risk att drabbas av panik. När våra tidigare strategier inte fungerat, vad har vi att förlora? Möjligtvis fler stunder av ångest och oro men samtidigt får vi möjlighet att få tillbaka vårt liv! Att kunna resa, att träffa vänner, att uppleva alla positiva och meningsfulla stunder som vi annars skulle ha missat!

Så nästa gång du upptäcker att du fastnat i en hopplös dragkamp mot dina problem, istället för att ge upp, pröva istället att släppa repet!

think_hard

Kognitiv defusion

Jag skulle vilja påstå att ett av människans största problem är att vi oftast tar våra tankar för sanna! Låter det konstigt? Om man tittar på en bil och samtidigt tänker ”där står en bil” – vad är problemet med det?

Egentligen ingenting. Däremot är det väldigt sällan våra tankar stannar vid att enbart beskriva företeelser omkring oss. Istället brukar våra tankar fyllas med värderingar, omdömen, tolkningar och åsikter om oss själva och världen omkring oss. En ful bil, en tråkig sjal, en värdelös människa… 

Våra tankar stannar alltså inte bara vid att beskriva det vi upplever utan försöker också automatiskt att värdera det och det är här problemen uppkommer. För bara för att jag tänker ”jag kommer att misslyckas” innebär ju det faktiskt INTE att jag verkligen kommer att misslyckas. Jag kan mycket väl lyckas! Risken är dock att vi automatiskt tar tanken som en sanning (ungerfär som tanken ”där står en bil”) och ger upp innan vi ens försökt. Vi låter alltså våra tankar styra vårt beteende – utan att stanna upp och reflektera kring om de är sanna eller inte.

Och det är här vi kan använda oss av ”kognitiv defusion” som i korthet går ut på att i stunden försöka se tankar för just vad de är, en subjektiv tolkning av verkligheten och inte sanningar.